Kryddornas svar på Wilco

Nu är det slut på blogginlägg i journalistikkursen, så tänkte återgå till vardagsbetraktelser, fynd och vintagedrömmar.

Just nu är det dock ingefära som tar upp mina tankar. Just det. Ingefära. Efter att vara nyligen hemkommen från Indien har jag återupptäckt den fantastiska lilla fula knölen. Det kan nog vara den mest underskattade kryddan, kökets Hello Saferide eller Wilco. Den är intetsägande på ytan och lätt att gå förbi när man ser mer raffinerade saker bland affärens utbud. Men när man väl upptäckt den passar den vid så många tillfällen, både till vardag och fest! Ja, nu tänker ni; men kom till saken, vad kan man ha den till? Här kommer några förslag (vill inte kalla det recept, jag gillar att höfta).

Grönt te – Brygg grönt citronte och riv över färsk ingefära. Är superbra vid förkylning, och rensar halsen skönt om man inte snålar med ingefäran.
Ginger martini – Söt martini, massa is, färskpressad lime och så några rejäla riv ingefära på järnet, så blir drinken rivig och man får sig ett lagom järn.
Lemonad – Vatten, citronsaft, ingefära, honung efter smak och eventuellt is. Har inte gjort egen, bara smakat och det är underbart gott när det är varmt!
Chaite – fet mjölk, chaipulver (har köpt mitt i Indien, men går säkert att köpa i Sverige. Annars vet jag att det finns som syrup) och sedan mald ingefära och massa socker. Tyvärr med fetmjölken och sockret, men blir inte lika gott om man inte tar i massor. Blir STARKT och är riktigt gott!

Haha, det blev visst bara drycker. Typiskt. Men är även jättegott i wok, asiatiskinspirerade sallader och grytor.
Nu ska jag dricka upp mitt te, titta på Halv åtta hos mig och få mer matinspiration (antagligen utan ingefära).

Blogginlägg E: Journalistens roll i det nya medielandskapet

Gammelmedia. Visst låter det konservativt, tråkigt och utdöende? Sociala medier som bloggar och Twitter är däremot det nya svarta och många nyheter förmedlas tidigt via sådana nätverk. Vissa debattörer menar att den tekniska utvecklingen har lett till att alla kan vara journalister och att traditionell journalistik har spelat ut sin roll. Därför var det intressant att läsa Kovachs och Rosenstiels bok ”Elements of Journalism” där journalistik definieras och de nya mediernas förhållande till de traditionella diskuteras.

De senaste årens diskussion kring vem som räknas som en journalist är intressant; är Blondinbella och Janne Josefsson journalister i lika stor utsträckning? Kovach och Rosenstiel menar att diskussionen inte borde fokusera på rollen journalist utan istället kretsa kring om man utövar journalistik eller inte.

Men vad skiljer då en journalist från en skribent? Det är inte enbart att man får sina texter publicerade, har en journalistutbildning eller jobbar inom gammelmedia, slår de fast. Vem som helst kan vara en journalist så länge hon eller han följer journalistikens grundprinciper som innebär att man håller sig till sanning och fakta, att man är oberoende gentemot de man skriver om och att man är har sin främsta lojalitet mot medborgarna, för att nämna några viktiga av de tio principerna. Att man måste vara objektiv är en sanning med modifikation menar författarna, man kan ha åsikter som journalist. Men skribenten måste utgå ifrån fakta och sedan kan denne presentera sina åsikter. Det kan sammanfattas med ett citat i boken från C.P. Scott på tidningen Manchester Times: ”Åsikten är fri, men fakta är heligt” (fri översättning).

Logiken är total, så jag håller med författarna i deras resonemang. De gör relationen gammelmedia vs bloggdjungeln ytterligare lite distinkt genom att fastslå något som känns ganska självklart när man ser det på pränt: en blogg är bara ett publiceringsverktyg. Det är innehållet som definierar vad som är journalistik och vem som är journalist. MEN. Det är inte alltid så lätt att utröna vid första bästa blogginlägg vilka som följer journalistikens principer. Blondinbella kan nog mycket väl vara journalist ibland, när hon mer eller mindre sakligt beskriver en nyhet och sedan diskuterar den. Men när hon visar bilder på nya kläder hon köpt och skriver onyanserat om hur bra ett visst varumärke är, då är det inte journalistik. Det finns ingen fakta utan bara åsikt. Flera modebloggare har beskyllts för att ta emot varor i utbyte mot att skriva gott om produkterna, vilket gör att man allvarligt kan ifrågasätta om skribenterna är oberoende gentemot de företag de skriver om.

Men detta innebär alltså att många ”vanliga” människor också kan vara journalister idag. Det gör att traditionella journalister delvis måste hitta ett nytt sätt att utöva sitt yrke på. John Seeley Brown, f d chef på Xerox PARC, menar att det finns en given plats för journalisterna i det nya medielandskapet: att se saker från flera synvinklar och sedan hitta kärnan i en nyhet. Det är då en annan service än den röriga nyhetsrapporteringen i de sociala medierna. Jobbet blir då som han säger ”att komma till slutsatser i osäkra miljöer” (fri översättning). Detta tolkar jag som att journalisternas roll allt mer kommer att bli att verifiera och förenkla nyheter, vilket tidningar som Metro lyckats mycket bra med om man ser till läsarsiffrorna. Men jobbet kan även komma att innebära författande av genomtänkta analyser, och vi kanske redan ser den trenden eftersom nyhetsrapporteringen sägs bli allt mer subjektiv. Men jag är inte längre lika orolig över den trenden, för som Kovach och Rosenstiel skriver så är det inte objektiviteten som är det viktiga, utan att man följer ”The elements of journalism”: journalistikens elementära regler.

Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik är ett begrepp som innebär att media tar parti och ensidigt rapporterar om en händelse eller ett fenomen. Det är ett omdiskuterat ämne inom journalistiken som sätter ett frågetecken efter en av journalistens främsta stöttepelare: objektiviteten.

Ett vanligt exempel på kampanjjournalistik är i samband med asylärenden, där media tar parti för den eller de personer som ska utvisas. Ett färskt, för mig lokalt, exempel är TV4 Nyheterna Öst som i flera inslag berättat om en familj från Finspång där maken ska utvisas till Egypten. Familjen riskerar att splittras eftersom kvinnan ursprungligen är från Vitryssland och barnen är födda i Sverige.

Gemensamt för inslagen om familjen är att den ena parten, familjen och de som stödjer dem, får komma till tals i mycket större utsträckning än motparten, Migrationsverket. Det anspelas mycket på känslor och flera av sonens klasskamrater berättar i det senaste inslaget hur mycket de saknar Salem som är hemma sedan hans pappa gripits av polis och skickats till hemlandet.

Jag blev själv rörd när jag såg inslagen och jag känner verkligen med familjen. Men vid vidare eftertanke kan man fundera på hur bra det är att nyhetsjournalistiken i allt större utsträckning blir subjektiv? Jag tror att det är ett grepp från redaktionernas sida för att fånga de allt mer svårcharmade läsarna som idag har en växande uppsjö av nyhetskällor att välja mellan. Det handlar ofta, precis som i det här fallet, om att anspela på läsarnas empati och barns oskuldfullhet.

Det är positivt för en nästan desperat familj att människor får vetskap om deras situation, och det kan leda till att fler ifrågasätter Migrationsverkets dom. Men frågan är om de seriösa redaktionerna skjuter sig själva i foten genom att gå allt mer mot kvällstidningarnas manér? Om kampanjjournalistiken blir allt mer frekvent kanske de även ofrivilligt går i kvällsblaskornas fotspår vad gäller trovärdighet.

Jag tycker förvisso att det är bra att journalister har möjlighet att vid enstaka tillfälle tänja på objektiviteten. Till exempel till förmån för en god sak, som uppropet för Dawit Isaak som genomfördes gemensamt i en rad svenska tidningar nyligen. Men då gäller det att medierna är medveten om konsekvenserna som handlandet för med sig och den genomslagskraft de faktiskt har. Det finns alltid två sidor av en historia, och journalisterna har i nio fall av tio inte resurser att gräva i minsta lilla hål för att få helheten: kanske missar man viktiga pusselbitar i sin ensidighet och kanske gör man läsarna och även den omskrivne en björntjänst.

Dawit Isaak-kampanjen har kritiserats för att sätta bromsklossar för diplomaterna och deras arbete i Eritrea. Jag förutsätter också att om Dawit Isaak blir fri och återvänder till Sverige så behöver han inte längre arbeta som städare. För visst borde någon av nyhetsdrakarna som skanderat högst om den fängslade journalisten anställa honom? Som journalist alltså, inte för att tömma papperskorgar.

Dagens inspiration

Så var det måndag igen. Det är så grått som bara november kan vara, och studiemotivationen är inte på topp. Jag bestämde mig därför för att liva upp kvällen med två glas Ecologica-rött (den orangea, den bästa sorten!) och Cesar Millan, ni vet han som kan tala med hundar. Jag fick ett och annat tips, ny och oerfaren hundägare som jag är. Men det är ju ett väldigt amerikanskt program, vilket också har varit temat för kvällen. För efter att Cesar sagt godnatt hittade jag av en slump helt fantastiska, superamerikanska och kitschiga familjefoton från Awkward Family Photos. Där fanns även en mer nytagen bild där en hel familj sitter med varsitt gevär i handen och ler sådär som bara yankees kan, föräldrarna på varsin motorcykel och barnen i det klorofyllgröna gräset. Men jag kände att det var lite too much utanför det trevliga retro-temat haha, så om ni vill se den får ni kolla in länken.

Nu ska jag gå och försöka knyta mig, men har vänt på dygnet lite grann efter att ha jobbat natt på tidningen i helgen. Igår var det stressigt, jag höll på att få ett litet magsår över att hinna skicka alla tidningssidor i tid... Det uppstod ett läge då man måste värdera om en nyhet är tillräckligt stor för att börja ändra notiserna (jag gjorde nio stycken utrikessidor till olika tidningar, så blir lite jobb). Jag trodde att orkanen Ida som drog in över El Salvador och tog många liv igår skulle bli en stornyhet på morgonen. Så jag bestämde mig för att uppdatera notisen, trots att jag var under tidspress. Men ack nej, orkanen nämndes knappt på Nyhetsmorgon imorse. Det är konstigt det där. Minst 90 personer dör där borta, ändå blir det bara en liten nyhet här. Nyhetsvärdering som sagt, en konst att lära sig.

Godnatt allesammans.

Blogginlägg C: Bokhandlaren i Kabul

Det här inlägget kommer att handla om när journalistiken och dess krav på sanning krockar med romanen som förväntas underhålla och vara en bra berättelse. Var går gränsen för vad som är journalistik och vad som är litterärt/fiktion? Jag kan tillägga att jag inte menar underhålla i form av enbart skratt, utan även orättvisor och gråt. För den bok jag tänkt diskutera består till merparten av de två sistnämnda:

Den norska journalisten Åsne Seierstads bästsäljare ”Bokhandlaren i Kabul” blev en enorm succé när den kom ut i affärerna under hösten 2002. I centrum står en afghansk familj, och mycket av fokuset läggs på förtrycket mot kvinnorna i familjen och i samhället. Men det var inte bara hurrarop när boken landade på hyllorna, den stötte på patrull hos många läsare, journalister och bland vissa muslimer. Bokens uppbyggnad och sanningshalt diskuterades flitigt i kulturvärlden, och man menade att Åsne gett en orättvis och onyanserad bild av den afghanska bokhandlaren och hans familj. Hon levde i familjens hus i Kabul tillsammans med bokhandlaren och hans fruar, barn och släktingar under våren 2001, strax efter att talibanregimen fallit. Åsne menar att hon upplevt de flesta händelserna själv under tiden hon följt familjen, men skriver även i bokens förord att vissa saker berättats för henne i efterhand. Det är här problematiken finns: hur vet vi hur mycket och vad Åsne själv varit med om? Vad har berättats för henne av andra (vilket lika väl kan vara lögn eller halvsanning)?

Jag tycker att det är en mycket bra bok, den är lätt att läsa och ligger mycket nära romanen. Men att den är så detaljerad och litterär gör att man frågar sig; hur mycket av det som karaktärerna sagt eller tänkt har spetsats till i efterhand för att ge en större läsupplevelse? Bokhandlaren, som Åsne anonymiserat genom att kalla Sultan Khan, har blivit mycket upprörd över att han framställs som en intellektuell men kallhjärtad tyrann i boken. (Männen i familjen framställs generellt som ganska otrevliga och förtryckande typer.) Han menar att det varit lätt att räkna ut att det är hans familj det handlar om, då han är en välkänd och mäktig bokhandlare i Afghanistan. Han gav därför ut en egen bok ”Det var en gång en bokhandlare i Kabul”, som jag inte läst. Men enligt Sveriges Radio är den lite av en dåres försvarstal, en ganska finesslös historia om några norska troll (!) som får agera täckmantel för Shah Muhammad Rais, som bokhandlaren egentligen heter, försvar mot anklagelserna.

När Åsne i ett kapitel skriver ”Sultan chockas av Mansurs fientlighet. Han tittar på den harmsne, storvuxne tonåringen och blir nästan rädd.” undrar man om Sultan, den stadige patriarken, verkligen har berättat att han blivit rädd för sin son? Ett annat tveksamt fall är i avsnittet om snickaren som beskylls för att vara tjuv: ”Hemma hos Jalaluddin är det ingen som kan sova. Barnen ligger på golvet och gråter tyst. Det senaste dygnet har varit det värsta de någonsin upplevt: att se sin snälla pappa bli slagen av farfar och kallas tjuv.” Man kan undra om snickaren Jalaluddins utblottade familj verkligen bjöd hem Åsne mitt i den kaotiska situation och konflikt med familjen Khan som de var i just då. Om de inte gjorde det anser jag att hennes beskrivningar alldeles för detaljerade för att berättas i efterhand. Jag misstänker precis som kritikerna att detaljer lagts till i efterhand.

Jag anser att det behöver finnas en hög halt av sanning i en bok som utger sig för att vara dokumentär. Åsne menar att hon har skrivit i en litterär form, men det ger inte en journalist utrymme för att lägga till fiktiva händelser. (Det vet vi ju inte om Åsne har gjort, men rent hypotetiskt). Vare sig boken är etiskt korrekt eller inte, jag tycker att "Bokhandlaren i Kabul" är en läsvärd och viktig bok som ger inblick i en kultur som är väldigt långt bort från den svenska, både fysiskt och mentalt. Jag tvivlar inte på Åsnes iakttagelser av det afghanska samhället i stort. Men man ska nog läsa boken med det kritiska ögat öppet, utifall att historien om familjen faktiskt är en gnutta mer fiktion än journalistik.

Lycklig, men med klister i hjärnan

Jag är väldigt okreativ, och har varit det hela hösten. Det börjar kännas lite panikartat, det är ju det här året, det sista, som man ska spruta ur sig idéer och bygga upp sin portfolio. Men nej. Det är som om det sitter en liten klump med ihoptorkat lim i huvudet, precis vid den lilla kanal där de fantastiska idéerna ska rinna ner till handen. Jag sitter och tittar på andras fantastiska arbeten och blir ännu mer låst. Kolla in den här snygga, smarta affischen för en spelning med Wilco till exempel, gjord av Mikey Burton.

Kanske är det den där omtalade, omöjliga kombinationen av lycka och kreativitet. (De bästa konstnärerna och artisterna brukar ju ha sitt trassliga liv och må pyton privat...) För jag är verkligen lycklig nu och det känns som om mitt liv går åt rätt håll. Min nya sötnos Bulten som är en busig fransk bulldogg har verkligen gjort susen för det annars så tunga hösthumöret. Den bokade tvåveckorsresan till Indien tillsammans med två kompisar+min fina karl under de mest solfattiga veckorna gör att allt dessutom känns extra bra.

Angående resan så blir det några dagar i stimmiga Bombay (eller Mumbai som det heter nuförtiden), där vi ska roa oss med att shoppa, kanske besöka något museum, åka ut till tempel- och apön Elephanta Island och sedan bara uppleva staden på kaféer och i rickshor (indiska moppetaxis). Sedan bär det av till Goa där vi stannar tills det är dags att åka hemåt igen. Vi funderade på att försöka hinna upp till Taj Mahal också, som ligger nära New Delhi, eftersom de jag åker med inte varit där förut. Jag har besökt Taj Mahal en gång tidigare, och det är en helt fantastisk byggnad så jag gärna skulle se den igen. Men vi insåg efter lite research att de grovt räknat 150 milen tar alldeles för lång tid med tåg, och är på tok för dyrt eller krångligt med flyg. Så det blir att slappa på stränderna istället. Inte fy och skam heller.

Nu ska jag plugga lite, jag läser Bokhandlaren i Kabul inför en uppgift i journalistikkursen. En inte allt för betungande uppgift eftersom jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Sådana skoluppgifter gillar jag, förena nytta med nöje!

Blogginlägg B: Den nya offentligheten

I det här inlägget kommer jag att diskutera kring den svåra etiska gränsdragningen som medier måste göra; vad är etiskt försvarbart att publicera? Man talar i de etiska regler som medierna ställt upp för sig själva, kallade ”Spelregler för press, radio och TV”, om att vara rädd om människors personliga integritet och restriktiv med namnpubliceringar. Men landets redaktioner tolkar dessa spelregler på väldigt olika sätt, och det blir tydligt i vissa känsliga och uppmärksammade brottsfall.

Ett sådant fall var mordet på en 26-årig homosexuell Malmöbo 2008, och det diskuterades i SR:s program Medierna den 31 januari i år. I programmet jämförs hur olika redaktioner hanterade det faktum att de två gripna pojkarna, 15 och 17 år, hade starka religiösa åsikter. 17-åringen drev en blogg om moralfrågor och islam, och det diskuterades tidigt på internet om att hatbrott kunde ligga bakom mordet. Tidningarna ställde sig väldigt olika till dessa uppgifter. Aftonbladet beskrivs som den tidning som ”berättade allt” medan Sydsvenskan var motpolen.

I mediernas spelregler står skrivet:
”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Var det då relevant att publicera dessa uppgifter om pojkarnas trosuppfattning? Jag tycker att det är en väldigt svår fråga. Men jag tror inte, som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, att man behöver berätta om det som spekuleras kring för att undvika att skapa opinion. Han menar att ”en ny offentlighet” gör att man pressas att berätta mer än tidigare, då uppgifterna redan florerar på olika internetsajter.

Men jag anser att man inte ska blanda ihop forum och bloggar med den professionella journalistiken. För även om du inte kan läsa ”allt” i tidningen, så kan du förvänta dig att det finns belägg för uppgifterna som publiceras. Nu menar jag inte att vartenda ord som står i tidningarna är sant, långt ifrån. Men de seriösa nyhetsmedierna har ett ansvar och en trovärdighet att leva upp till. Många mediehus är förmodligen rädda för att bli ”gammelmedier” och springas om av de nya vägarna som nyheter förmedlas på. Men jag tror att medierna tjänar på att inte släppa på sina spelregler allt för lättvindligt. För om de tidigare nyhetsdrakarna har samma trovärdighet som ett internetforum, varför ska då människor köpa nyheter när man kan få uppgifterna gratis?

Kalla mig gärna mossig mediamormor, men detta är ett av de få tillfällen då jag är konservativ. Jag vill ha en oberoende, trovärdig journalistik och jag är beredd att betala för den. Jag behöver inte Aftonbladets spekulationer och jag behöver inte veta vem som ”kanske” är skyldig till ett brott.

På tal om det, jag läste en debattartikel av medieforskaren Stig Hadelius. Han menar att en ökad namnpublicering av misstänkta brottslingar kan hindra framtida brott, och att nya vittnen eventuellt kan dyka upp om man skriver ut den misstänktes namn. Han nämner USA som någon sorts förebild. Hu, säger jag bara!

Medierna ska inte göra polisens jobb, medierna ska istället granska att polisen gör sitt jobb. Hur ofta visar det sig inte att polisen i en utredning gripit fel person? Om medierna basunerar ut namnet på den gripne innan han är dömd, riskerar inte bara den personen att få sitt liv förstört, utan också hans anhöriga. Dessutom; vad händer om människor tar lagen i egna händer, och utmäter egna straff? Jag menar inte att vi ska gulla med grova brottslingar, men de är faktiskt inte brottslingar förrän de är dömda. Så det så.

Eller tycker du att jag har fel? Övertyga mig i så fall!