Blogginlägg E: Journalistens roll i det nya medielandskapet

Gammelmedia. Visst låter det konservativt, tråkigt och utdöende? Sociala medier som bloggar och Twitter är däremot det nya svarta och många nyheter förmedlas tidigt via sådana nätverk. Vissa debattörer menar att den tekniska utvecklingen har lett till att alla kan vara journalister och att traditionell journalistik har spelat ut sin roll. Därför var det intressant att läsa Kovachs och Rosenstiels bok ”Elements of Journalism” där journalistik definieras och de nya mediernas förhållande till de traditionella diskuteras.

De senaste årens diskussion kring vem som räknas som en journalist är intressant; är Blondinbella och Janne Josefsson journalister i lika stor utsträckning? Kovach och Rosenstiel menar att diskussionen inte borde fokusera på rollen journalist utan istället kretsa kring om man utövar journalistik eller inte.

Men vad skiljer då en journalist från en skribent? Det är inte enbart att man får sina texter publicerade, har en journalistutbildning eller jobbar inom gammelmedia, slår de fast. Vem som helst kan vara en journalist så länge hon eller han följer journalistikens grundprinciper som innebär att man håller sig till sanning och fakta, att man är oberoende gentemot de man skriver om och att man är har sin främsta lojalitet mot medborgarna, för att nämna några viktiga av de tio principerna. Att man måste vara objektiv är en sanning med modifikation menar författarna, man kan ha åsikter som journalist. Men skribenten måste utgå ifrån fakta och sedan kan denne presentera sina åsikter. Det kan sammanfattas med ett citat i boken från C.P. Scott på tidningen Manchester Times: ”Åsikten är fri, men fakta är heligt” (fri översättning).

Logiken är total, så jag håller med författarna i deras resonemang. De gör relationen gammelmedia vs bloggdjungeln ytterligare lite distinkt genom att fastslå något som känns ganska självklart när man ser det på pränt: en blogg är bara ett publiceringsverktyg. Det är innehållet som definierar vad som är journalistik och vem som är journalist. MEN. Det är inte alltid så lätt att utröna vid första bästa blogginlägg vilka som följer journalistikens principer. Blondinbella kan nog mycket väl vara journalist ibland, när hon mer eller mindre sakligt beskriver en nyhet och sedan diskuterar den. Men när hon visar bilder på nya kläder hon köpt och skriver onyanserat om hur bra ett visst varumärke är, då är det inte journalistik. Det finns ingen fakta utan bara åsikt. Flera modebloggare har beskyllts för att ta emot varor i utbyte mot att skriva gott om produkterna, vilket gör att man allvarligt kan ifrågasätta om skribenterna är oberoende gentemot de företag de skriver om.

Men detta innebär alltså att många ”vanliga” människor också kan vara journalister idag. Det gör att traditionella journalister delvis måste hitta ett nytt sätt att utöva sitt yrke på. John Seeley Brown, f d chef på Xerox PARC, menar att det finns en given plats för journalisterna i det nya medielandskapet: att se saker från flera synvinklar och sedan hitta kärnan i en nyhet. Det är då en annan service än den röriga nyhetsrapporteringen i de sociala medierna. Jobbet blir då som han säger ”att komma till slutsatser i osäkra miljöer” (fri översättning). Detta tolkar jag som att journalisternas roll allt mer kommer att bli att verifiera och förenkla nyheter, vilket tidningar som Metro lyckats mycket bra med om man ser till läsarsiffrorna. Men jobbet kan även komma att innebära författande av genomtänkta analyser, och vi kanske redan ser den trenden eftersom nyhetsrapporteringen sägs bli allt mer subjektiv. Men jag är inte längre lika orolig över den trenden, för som Kovach och Rosenstiel skriver så är det inte objektiviteten som är det viktiga, utan att man följer ”The elements of journalism”: journalistikens elementära regler.

Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik är ett begrepp som innebär att media tar parti och ensidigt rapporterar om en händelse eller ett fenomen. Det är ett omdiskuterat ämne inom journalistiken som sätter ett frågetecken efter en av journalistens främsta stöttepelare: objektiviteten.

Ett vanligt exempel på kampanjjournalistik är i samband med asylärenden, där media tar parti för den eller de personer som ska utvisas. Ett färskt, för mig lokalt, exempel är TV4 Nyheterna Öst som i flera inslag berättat om en familj från Finspång där maken ska utvisas till Egypten. Familjen riskerar att splittras eftersom kvinnan ursprungligen är från Vitryssland och barnen är födda i Sverige.

Gemensamt för inslagen om familjen är att den ena parten, familjen och de som stödjer dem, får komma till tals i mycket större utsträckning än motparten, Migrationsverket. Det anspelas mycket på känslor och flera av sonens klasskamrater berättar i det senaste inslaget hur mycket de saknar Salem som är hemma sedan hans pappa gripits av polis och skickats till hemlandet.

Jag blev själv rörd när jag såg inslagen och jag känner verkligen med familjen. Men vid vidare eftertanke kan man fundera på hur bra det är att nyhetsjournalistiken i allt större utsträckning blir subjektiv? Jag tror att det är ett grepp från redaktionernas sida för att fånga de allt mer svårcharmade läsarna som idag har en växande uppsjö av nyhetskällor att välja mellan. Det handlar ofta, precis som i det här fallet, om att anspela på läsarnas empati och barns oskuldfullhet.

Det är positivt för en nästan desperat familj att människor får vetskap om deras situation, och det kan leda till att fler ifrågasätter Migrationsverkets dom. Men frågan är om de seriösa redaktionerna skjuter sig själva i foten genom att gå allt mer mot kvällstidningarnas manér? Om kampanjjournalistiken blir allt mer frekvent kanske de även ofrivilligt går i kvällsblaskornas fotspår vad gäller trovärdighet.

Jag tycker förvisso att det är bra att journalister har möjlighet att vid enstaka tillfälle tänja på objektiviteten. Till exempel till förmån för en god sak, som uppropet för Dawit Isaak som genomfördes gemensamt i en rad svenska tidningar nyligen. Men då gäller det att medierna är medveten om konsekvenserna som handlandet för med sig och den genomslagskraft de faktiskt har. Det finns alltid två sidor av en historia, och journalisterna har i nio fall av tio inte resurser att gräva i minsta lilla hål för att få helheten: kanske missar man viktiga pusselbitar i sin ensidighet och kanske gör man läsarna och även den omskrivne en björntjänst.

Dawit Isaak-kampanjen har kritiserats för att sätta bromsklossar för diplomaterna och deras arbete i Eritrea. Jag förutsätter också att om Dawit Isaak blir fri och återvänder till Sverige så behöver han inte längre arbeta som städare. För visst borde någon av nyhetsdrakarna som skanderat högst om den fängslade journalisten anställa honom? Som journalist alltså, inte för att tömma papperskorgar.

Blogginlägg C: Bokhandlaren i Kabul

Det här inlägget kommer att handla om när journalistiken och dess krav på sanning krockar med romanen som förväntas underhålla och vara en bra berättelse. Var går gränsen för vad som är journalistik och vad som är litterärt/fiktion? Jag kan tillägga att jag inte menar underhålla i form av enbart skratt, utan även orättvisor och gråt. För den bok jag tänkt diskutera består till merparten av de två sistnämnda:

Den norska journalisten Åsne Seierstads bästsäljare ”Bokhandlaren i Kabul” blev en enorm succé när den kom ut i affärerna under hösten 2002. I centrum står en afghansk familj, och mycket av fokuset läggs på förtrycket mot kvinnorna i familjen och i samhället. Men det var inte bara hurrarop när boken landade på hyllorna, den stötte på patrull hos många läsare, journalister och bland vissa muslimer. Bokens uppbyggnad och sanningshalt diskuterades flitigt i kulturvärlden, och man menade att Åsne gett en orättvis och onyanserad bild av den afghanska bokhandlaren och hans familj. Hon levde i familjens hus i Kabul tillsammans med bokhandlaren och hans fruar, barn och släktingar under våren 2001, strax efter att talibanregimen fallit. Åsne menar att hon upplevt de flesta händelserna själv under tiden hon följt familjen, men skriver även i bokens förord att vissa saker berättats för henne i efterhand. Det är här problematiken finns: hur vet vi hur mycket och vad Åsne själv varit med om? Vad har berättats för henne av andra (vilket lika väl kan vara lögn eller halvsanning)?

Jag tycker att det är en mycket bra bok, den är lätt att läsa och ligger mycket nära romanen. Men att den är så detaljerad och litterär gör att man frågar sig; hur mycket av det som karaktärerna sagt eller tänkt har spetsats till i efterhand för att ge en större läsupplevelse? Bokhandlaren, som Åsne anonymiserat genom att kalla Sultan Khan, har blivit mycket upprörd över att han framställs som en intellektuell men kallhjärtad tyrann i boken. (Männen i familjen framställs generellt som ganska otrevliga och förtryckande typer.) Han menar att det varit lätt att räkna ut att det är hans familj det handlar om, då han är en välkänd och mäktig bokhandlare i Afghanistan. Han gav därför ut en egen bok ”Det var en gång en bokhandlare i Kabul”, som jag inte läst. Men enligt Sveriges Radio är den lite av en dåres försvarstal, en ganska finesslös historia om några norska troll (!) som får agera täckmantel för Shah Muhammad Rais, som bokhandlaren egentligen heter, försvar mot anklagelserna.

När Åsne i ett kapitel skriver ”Sultan chockas av Mansurs fientlighet. Han tittar på den harmsne, storvuxne tonåringen och blir nästan rädd.” undrar man om Sultan, den stadige patriarken, verkligen har berättat att han blivit rädd för sin son? Ett annat tveksamt fall är i avsnittet om snickaren som beskylls för att vara tjuv: ”Hemma hos Jalaluddin är det ingen som kan sova. Barnen ligger på golvet och gråter tyst. Det senaste dygnet har varit det värsta de någonsin upplevt: att se sin snälla pappa bli slagen av farfar och kallas tjuv.” Man kan undra om snickaren Jalaluddins utblottade familj verkligen bjöd hem Åsne mitt i den kaotiska situation och konflikt med familjen Khan som de var i just då. Om de inte gjorde det anser jag att hennes beskrivningar alldeles för detaljerade för att berättas i efterhand. Jag misstänker precis som kritikerna att detaljer lagts till i efterhand.

Jag anser att det behöver finnas en hög halt av sanning i en bok som utger sig för att vara dokumentär. Åsne menar att hon har skrivit i en litterär form, men det ger inte en journalist utrymme för att lägga till fiktiva händelser. (Det vet vi ju inte om Åsne har gjort, men rent hypotetiskt). Vare sig boken är etiskt korrekt eller inte, jag tycker att "Bokhandlaren i Kabul" är en läsvärd och viktig bok som ger inblick i en kultur som är väldigt långt bort från den svenska, både fysiskt och mentalt. Jag tvivlar inte på Åsnes iakttagelser av det afghanska samhället i stort. Men man ska nog läsa boken med det kritiska ögat öppet, utifall att historien om familjen faktiskt är en gnutta mer fiktion än journalistik.

Blogginlägg B: Den nya offentligheten

I det här inlägget kommer jag att diskutera kring den svåra etiska gränsdragningen som medier måste göra; vad är etiskt försvarbart att publicera? Man talar i de etiska regler som medierna ställt upp för sig själva, kallade ”Spelregler för press, radio och TV”, om att vara rädd om människors personliga integritet och restriktiv med namnpubliceringar. Men landets redaktioner tolkar dessa spelregler på väldigt olika sätt, och det blir tydligt i vissa känsliga och uppmärksammade brottsfall.

Ett sådant fall var mordet på en 26-årig homosexuell Malmöbo 2008, och det diskuterades i SR:s program Medierna den 31 januari i år. I programmet jämförs hur olika redaktioner hanterade det faktum att de två gripna pojkarna, 15 och 17 år, hade starka religiösa åsikter. 17-åringen drev en blogg om moralfrågor och islam, och det diskuterades tidigt på internet om att hatbrott kunde ligga bakom mordet. Tidningarna ställde sig väldigt olika till dessa uppgifter. Aftonbladet beskrivs som den tidning som ”berättade allt” medan Sydsvenskan var motpolen.

I mediernas spelregler står skrivet:
”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Var det då relevant att publicera dessa uppgifter om pojkarnas trosuppfattning? Jag tycker att det är en väldigt svår fråga. Men jag tror inte, som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, att man behöver berätta om det som spekuleras kring för att undvika att skapa opinion. Han menar att ”en ny offentlighet” gör att man pressas att berätta mer än tidigare, då uppgifterna redan florerar på olika internetsajter.

Men jag anser att man inte ska blanda ihop forum och bloggar med den professionella journalistiken. För även om du inte kan läsa ”allt” i tidningen, så kan du förvänta dig att det finns belägg för uppgifterna som publiceras. Nu menar jag inte att vartenda ord som står i tidningarna är sant, långt ifrån. Men de seriösa nyhetsmedierna har ett ansvar och en trovärdighet att leva upp till. Många mediehus är förmodligen rädda för att bli ”gammelmedier” och springas om av de nya vägarna som nyheter förmedlas på. Men jag tror att medierna tjänar på att inte släppa på sina spelregler allt för lättvindligt. För om de tidigare nyhetsdrakarna har samma trovärdighet som ett internetforum, varför ska då människor köpa nyheter när man kan få uppgifterna gratis?

Kalla mig gärna mossig mediamormor, men detta är ett av de få tillfällen då jag är konservativ. Jag vill ha en oberoende, trovärdig journalistik och jag är beredd att betala för den. Jag behöver inte Aftonbladets spekulationer och jag behöver inte veta vem som ”kanske” är skyldig till ett brott.

På tal om det, jag läste en debattartikel av medieforskaren Stig Hadelius. Han menar att en ökad namnpublicering av misstänkta brottslingar kan hindra framtida brott, och att nya vittnen eventuellt kan dyka upp om man skriver ut den misstänktes namn. Han nämner USA som någon sorts förebild. Hu, säger jag bara!

Medierna ska inte göra polisens jobb, medierna ska istället granska att polisen gör sitt jobb. Hur ofta visar det sig inte att polisen i en utredning gripit fel person? Om medierna basunerar ut namnet på den gripne innan han är dömd, riskerar inte bara den personen att få sitt liv förstört, utan också hans anhöriga. Dessutom; vad händer om människor tar lagen i egna händer, och utmäter egna straff? Jag menar inte att vi ska gulla med grova brottslingar, men de är faktiskt inte brottslingar förrän de är dömda. Så det så.

Eller tycker du att jag har fel? Övertyga mig i så fall!

Blogginlägg A: Hur nyheter väljs ut

Vad gör en händelse till en nyhet? Eller med andra ord; hur väljer man vad läsarna ska få ta del av i kvällens nyhetssändningar eller morgondagens tidning? Urvalet är gigantiskt; stora och små händelser som skett under dagen eller i ett längre tidsperspektiv, i vitt skilda delar av världen.

Det är ingen lätt fråga att svara på. I en universitetskurs jag läst tidigare användes nyhetsvärderingskriterierna i boken ”Göra tidning” av Andersson-Ek. Kriterierna för att bedöma hur ”bra” en nyhet är, är bland annat;
• om nyheten berör många
• om den hänt i tidningens spridningsområde
• om den har en personvinkel
Punkterna i boken har hjälpt mig när jag arbetat som redigerare och telegramredaktör på en dagstidning, och snabbt försökt bedöma vilka nyheter som är viktigast i en strid ström av händelser.
Men det är inte alltid så enkelt att bedöma en nyhets värde som Andersson-Ek visar. Han har försökt göra en lättfattad och grundläggande introduktion till ett komplext ämne, men det är många fler saker som spelar in när dagens nyhetspaket byggs ihop i nyhetsfabrikerna.

I dag, fredag, är en av de stora nyheterna att nya demonstrationer mot regimen har brutit ut i Iran. Under veckan har svensk media även rapporterat om att tjugotalet anställda vid företaget France Telecom i Frankrike har begått självmord sedan början av 2008. Flera av självmorden skedde på arbetsplatsen genom att till exempel hoppa genom fönster.
Bägge är utrikesnyheter och har flera inblandade, men det är ändå två ganska olika typer av nyheter. Journalisterna har sannolikt resonerat så att publiken borde intressera sig för utvecklingen i Iran eftersom det är en viktig nyhet, medan självmorden kan ha valts för att nyheten har ett stort publikintresse då det är en häpnadsväckande och ganska absurd nyhet. Det finns alltså två grundläggande synsätt när man väljer ut nyheter; ett där nyhetens vikt får avgöra och ett som bygger på antagen efterfrågan från läsarna, enligt studien ”Vid nyhetsdesken” av Bengt Johansson.

Vilka händelser som blir nyheter är inte bara en fråga om värdering, utan andra faktorer spelar också in, enligt Johansson. Demonstrationerna i Iran var en het potatis hela sommaren, och illustrerar väldigt bra en av de saker som Johansson tar upp, mediets format. Det var TT:s toppnyhet var och varannan dag när jag och kollegorna satt på redaktionen och försökte välja ut utrikesnyheter till morgondagens tidningar. De första dagarna när demonstrationerna började, fanns det stor tillgång på bilder hos bildbyråerna. Men sedan förbjöd Iran mer eller mindre utländska journalister att arbeta i landet, och kontrollerade vilka bilder som skickades ut till bildbyråerna. Då var det svårt att bildsätta artiklarna eftersom antalet bilder var mycket begränsat. Vi valde inte bort nyheten eftersom den ansågs vara väldigt viktig, men den påverkade flera gånger vilka andra nyheter som fick stort utrymme beroende på om det fanns bildmaterial till händelsen eller inte. Läsaren vill ha en intressant tidning, och det innefattar även bilder. Formen bestämde alltså till viss del vad innehållet blev.

Självmorden i Frankrike berör etiska frågor som kan vara avgörande när man bestämmer om något ska publiceras eller inte. I de etiska reglerna för press, radio och tv står ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt av hänsyn till anhöriga och… privatlivets helgd.” Händelserna hade med andra ord inte lika självklart blivit en nyhet om det inträffat i Sverige. Det är föga troligt att de drabbade familjerna ser eller läser svensk media. Eftersom det är exceptionellt många som tagit livet av sig under en kort period kanske det även hade blivit en nyhet om det inträffat i Sverige. Men enligt Världshälsoorganisationen har forskning visat att självmordsstatistiken går upp när media rapporterar om självmord, och därför är mediehusen restriktiva med att publicera sådana händelser.

Ja, nyhetsurval och nyhetsvärdering är komplicerat. Ofta gör journalister val på rutin och reflekterar inte över varför; det är kunskap som ”sitter i väggarna”, enligt Johanssons undersökning. Men jag kan i alla fall konstatera att det är viktigt att medvetet göra val för att ge publiken en bred mix av lättsamt och allvarligt, och för att ge en objektiv och mångfacetterad bild av världen runt oss. Eller vad tycker du?