Sminkad gris och missnöjd hund

Dessa fina wallstickers köpte jag förra veckan för att "sminka grisen" (som en grafisk designer sa till mig att man får göra om man får en riktigt ful grafisk profil/ingen alls att ta fram material från, haha). Nu var det dock min lägenhet som skulle sminkas: här är det stökigt, dammigt, mat-kletigt och hundhårigt. Jag har gett upp det där med att köpa inredningsprylar ett tag i brist på inspiration, pengar och städning. Men så vips såg jag dessa snygga stickers på Rum Interiör, 99 kronor styck, och jag var tvungen att slå till. Det blev allt lite finare och mer internationellt i lägenheten :) Men en VARNING: de funkar inte på tapet, de tog med sig en bit av min kökstapet.... Därför de klistrades upp på gardeobsdörrarna i hallen istället!

Igår började skolan igen. Sista terminen, tiden går otäckt fort. Lilla vilden är inte riktigt lika glad över skolstarten. Förra terminen när jag läste journalistik var jag hemma nästan jämt, men nu får han vara själv några timmar varje dag. Han vänjer sig nog, han verkar sova ganska skönt på en gigantisk prydnadskudde som han har kidnappat till sin sovplats. Men de ledsna hundögonen när man går hemifrån kommer jag nog aldrig vänja mig vid...

Ha en skön tisdagskväll (trots bristen på Desperate Housewives)

Kom kom till min smyckesblogg!

Jag kom på att jag ännu inte har reklamat för min andra blogg! Adressen är http://sofiapernu.wordpress.com/

Den är ganska nyfödd och där kan du titta på de smycken i vintage/kitschstil jag tillverkar och säljer. Det går att handla smycken på bloggen, även om det än så länge är på ett väldigt basic sätt – genom email och Payson-betalning. Inga raffinerade marknadsföringsmetoder här inte, trots min utbildning i just sådant...

Jag kommer även att fokusera på grafisk design där, men på mina egna alster istället för som här, på inspiration.

Kommentera gärna och ge mig tips och idéer, ris och ros.
Kram

Kryddornas svar på Wilco

Nu är det slut på blogginlägg i journalistikkursen, så tänkte återgå till vardagsbetraktelser, fynd och vintagedrömmar.

Just nu är det dock ingefära som tar upp mina tankar. Just det. Ingefära. Efter att vara nyligen hemkommen från Indien har jag återupptäckt den fantastiska lilla fula knölen. Det kan nog vara den mest underskattade kryddan, kökets Hello Saferide eller Wilco. Den är intetsägande på ytan och lätt att gå förbi när man ser mer raffinerade saker bland affärens utbud. Men när man väl upptäckt den passar den vid så många tillfällen, både till vardag och fest! Ja, nu tänker ni; men kom till saken, vad kan man ha den till? Här kommer några förslag (vill inte kalla det recept, jag gillar att höfta).

Grönt te – Brygg grönt citronte och riv över färsk ingefära. Är superbra vid förkylning, och rensar halsen skönt om man inte snålar med ingefäran.
Ginger martini – Söt martini, massa is, färskpressad lime och så några rejäla riv ingefära på järnet, så blir drinken rivig och man får sig ett lagom järn.
Lemonad – Vatten, citronsaft, ingefära, honung efter smak och eventuellt is. Har inte gjort egen, bara smakat och det är underbart gott när det är varmt!
Chaite – fet mjölk, chaipulver (har köpt mitt i Indien, men går säkert att köpa i Sverige. Annars vet jag att det finns som syrup) och sedan mald ingefära och massa socker. Tyvärr med fetmjölken och sockret, men blir inte lika gott om man inte tar i massor. Blir STARKT och är riktigt gott!

Haha, det blev visst bara drycker. Typiskt. Men är även jättegott i wok, asiatiskinspirerade sallader och grytor.
Nu ska jag dricka upp mitt te, titta på Halv åtta hos mig och få mer matinspiration (antagligen utan ingefära).

Blogginlägg E: Journalistens roll i det nya medielandskapet

Gammelmedia. Visst låter det konservativt, tråkigt och utdöende? Sociala medier som bloggar och Twitter är däremot det nya svarta och många nyheter förmedlas tidigt via sådana nätverk. Vissa debattörer menar att den tekniska utvecklingen har lett till att alla kan vara journalister och att traditionell journalistik har spelat ut sin roll. Därför var det intressant att läsa Kovachs och Rosenstiels bok ”Elements of Journalism” där journalistik definieras och de nya mediernas förhållande till de traditionella diskuteras.

De senaste årens diskussion kring vem som räknas som en journalist är intressant; är Blondinbella och Janne Josefsson journalister i lika stor utsträckning? Kovach och Rosenstiel menar att diskussionen inte borde fokusera på rollen journalist utan istället kretsa kring om man utövar journalistik eller inte.

Men vad skiljer då en journalist från en skribent? Det är inte enbart att man får sina texter publicerade, har en journalistutbildning eller jobbar inom gammelmedia, slår de fast. Vem som helst kan vara en journalist så länge hon eller han följer journalistikens grundprinciper som innebär att man håller sig till sanning och fakta, att man är oberoende gentemot de man skriver om och att man är har sin främsta lojalitet mot medborgarna, för att nämna några viktiga av de tio principerna. Att man måste vara objektiv är en sanning med modifikation menar författarna, man kan ha åsikter som journalist. Men skribenten måste utgå ifrån fakta och sedan kan denne presentera sina åsikter. Det kan sammanfattas med ett citat i boken från C.P. Scott på tidningen Manchester Times: ”Åsikten är fri, men fakta är heligt” (fri översättning).

Logiken är total, så jag håller med författarna i deras resonemang. De gör relationen gammelmedia vs bloggdjungeln ytterligare lite distinkt genom att fastslå något som känns ganska självklart när man ser det på pränt: en blogg är bara ett publiceringsverktyg. Det är innehållet som definierar vad som är journalistik och vem som är journalist. MEN. Det är inte alltid så lätt att utröna vid första bästa blogginlägg vilka som följer journalistikens principer. Blondinbella kan nog mycket väl vara journalist ibland, när hon mer eller mindre sakligt beskriver en nyhet och sedan diskuterar den. Men när hon visar bilder på nya kläder hon köpt och skriver onyanserat om hur bra ett visst varumärke är, då är det inte journalistik. Det finns ingen fakta utan bara åsikt. Flera modebloggare har beskyllts för att ta emot varor i utbyte mot att skriva gott om produkterna, vilket gör att man allvarligt kan ifrågasätta om skribenterna är oberoende gentemot de företag de skriver om.

Men detta innebär alltså att många ”vanliga” människor också kan vara journalister idag. Det gör att traditionella journalister delvis måste hitta ett nytt sätt att utöva sitt yrke på. John Seeley Brown, f d chef på Xerox PARC, menar att det finns en given plats för journalisterna i det nya medielandskapet: att se saker från flera synvinklar och sedan hitta kärnan i en nyhet. Det är då en annan service än den röriga nyhetsrapporteringen i de sociala medierna. Jobbet blir då som han säger ”att komma till slutsatser i osäkra miljöer” (fri översättning). Detta tolkar jag som att journalisternas roll allt mer kommer att bli att verifiera och förenkla nyheter, vilket tidningar som Metro lyckats mycket bra med om man ser till läsarsiffrorna. Men jobbet kan även komma att innebära författande av genomtänkta analyser, och vi kanske redan ser den trenden eftersom nyhetsrapporteringen sägs bli allt mer subjektiv. Men jag är inte längre lika orolig över den trenden, för som Kovach och Rosenstiel skriver så är det inte objektiviteten som är det viktiga, utan att man följer ”The elements of journalism”: journalistikens elementära regler.

Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik är ett begrepp som innebär att media tar parti och ensidigt rapporterar om en händelse eller ett fenomen. Det är ett omdiskuterat ämne inom journalistiken som sätter ett frågetecken efter en av journalistens främsta stöttepelare: objektiviteten.

Ett vanligt exempel på kampanjjournalistik är i samband med asylärenden, där media tar parti för den eller de personer som ska utvisas. Ett färskt, för mig lokalt, exempel är TV4 Nyheterna Öst som i flera inslag berättat om en familj från Finspång där maken ska utvisas till Egypten. Familjen riskerar att splittras eftersom kvinnan ursprungligen är från Vitryssland och barnen är födda i Sverige.

Gemensamt för inslagen om familjen är att den ena parten, familjen och de som stödjer dem, får komma till tals i mycket större utsträckning än motparten, Migrationsverket. Det anspelas mycket på känslor och flera av sonens klasskamrater berättar i det senaste inslaget hur mycket de saknar Salem som är hemma sedan hans pappa gripits av polis och skickats till hemlandet.

Jag blev själv rörd när jag såg inslagen och jag känner verkligen med familjen. Men vid vidare eftertanke kan man fundera på hur bra det är att nyhetsjournalistiken i allt större utsträckning blir subjektiv? Jag tror att det är ett grepp från redaktionernas sida för att fånga de allt mer svårcharmade läsarna som idag har en växande uppsjö av nyhetskällor att välja mellan. Det handlar ofta, precis som i det här fallet, om att anspela på läsarnas empati och barns oskuldfullhet.

Det är positivt för en nästan desperat familj att människor får vetskap om deras situation, och det kan leda till att fler ifrågasätter Migrationsverkets dom. Men frågan är om de seriösa redaktionerna skjuter sig själva i foten genom att gå allt mer mot kvällstidningarnas manér? Om kampanjjournalistiken blir allt mer frekvent kanske de även ofrivilligt går i kvällsblaskornas fotspår vad gäller trovärdighet.

Jag tycker förvisso att det är bra att journalister har möjlighet att vid enstaka tillfälle tänja på objektiviteten. Till exempel till förmån för en god sak, som uppropet för Dawit Isaak som genomfördes gemensamt i en rad svenska tidningar nyligen. Men då gäller det att medierna är medveten om konsekvenserna som handlandet för med sig och den genomslagskraft de faktiskt har. Det finns alltid två sidor av en historia, och journalisterna har i nio fall av tio inte resurser att gräva i minsta lilla hål för att få helheten: kanske missar man viktiga pusselbitar i sin ensidighet och kanske gör man läsarna och även den omskrivne en björntjänst.

Dawit Isaak-kampanjen har kritiserats för att sätta bromsklossar för diplomaterna och deras arbete i Eritrea. Jag förutsätter också att om Dawit Isaak blir fri och återvänder till Sverige så behöver han inte längre arbeta som städare. För visst borde någon av nyhetsdrakarna som skanderat högst om den fängslade journalisten anställa honom? Som journalist alltså, inte för att tömma papperskorgar.

Dagens inspiration

Så var det måndag igen. Det är så grått som bara november kan vara, och studiemotivationen är inte på topp. Jag bestämde mig därför för att liva upp kvällen med två glas Ecologica-rött (den orangea, den bästa sorten!) och Cesar Millan, ni vet han som kan tala med hundar. Jag fick ett och annat tips, ny och oerfaren hundägare som jag är. Men det är ju ett väldigt amerikanskt program, vilket också har varit temat för kvällen. För efter att Cesar sagt godnatt hittade jag av en slump helt fantastiska, superamerikanska och kitschiga familjefoton från Awkward Family Photos. Där fanns även en mer nytagen bild där en hel familj sitter med varsitt gevär i handen och ler sådär som bara yankees kan, föräldrarna på varsin motorcykel och barnen i det klorofyllgröna gräset. Men jag kände att det var lite too much utanför det trevliga retro-temat haha, så om ni vill se den får ni kolla in länken.

Nu ska jag gå och försöka knyta mig, men har vänt på dygnet lite grann efter att ha jobbat natt på tidningen i helgen. Igår var det stressigt, jag höll på att få ett litet magsår över att hinna skicka alla tidningssidor i tid... Det uppstod ett läge då man måste värdera om en nyhet är tillräckligt stor för att börja ändra notiserna (jag gjorde nio stycken utrikessidor till olika tidningar, så blir lite jobb). Jag trodde att orkanen Ida som drog in över El Salvador och tog många liv igår skulle bli en stornyhet på morgonen. Så jag bestämde mig för att uppdatera notisen, trots att jag var under tidspress. Men ack nej, orkanen nämndes knappt på Nyhetsmorgon imorse. Det är konstigt det där. Minst 90 personer dör där borta, ändå blir det bara en liten nyhet här. Nyhetsvärdering som sagt, en konst att lära sig.

Godnatt allesammans.

Blogginlägg C: Bokhandlaren i Kabul

Det här inlägget kommer att handla om när journalistiken och dess krav på sanning krockar med romanen som förväntas underhålla och vara en bra berättelse. Var går gränsen för vad som är journalistik och vad som är litterärt/fiktion? Jag kan tillägga att jag inte menar underhålla i form av enbart skratt, utan även orättvisor och gråt. För den bok jag tänkt diskutera består till merparten av de två sistnämnda:

Den norska journalisten Åsne Seierstads bästsäljare ”Bokhandlaren i Kabul” blev en enorm succé när den kom ut i affärerna under hösten 2002. I centrum står en afghansk familj, och mycket av fokuset läggs på förtrycket mot kvinnorna i familjen och i samhället. Men det var inte bara hurrarop när boken landade på hyllorna, den stötte på patrull hos många läsare, journalister och bland vissa muslimer. Bokens uppbyggnad och sanningshalt diskuterades flitigt i kulturvärlden, och man menade att Åsne gett en orättvis och onyanserad bild av den afghanska bokhandlaren och hans familj. Hon levde i familjens hus i Kabul tillsammans med bokhandlaren och hans fruar, barn och släktingar under våren 2001, strax efter att talibanregimen fallit. Åsne menar att hon upplevt de flesta händelserna själv under tiden hon följt familjen, men skriver även i bokens förord att vissa saker berättats för henne i efterhand. Det är här problematiken finns: hur vet vi hur mycket och vad Åsne själv varit med om? Vad har berättats för henne av andra (vilket lika väl kan vara lögn eller halvsanning)?

Jag tycker att det är en mycket bra bok, den är lätt att läsa och ligger mycket nära romanen. Men att den är så detaljerad och litterär gör att man frågar sig; hur mycket av det som karaktärerna sagt eller tänkt har spetsats till i efterhand för att ge en större läsupplevelse? Bokhandlaren, som Åsne anonymiserat genom att kalla Sultan Khan, har blivit mycket upprörd över att han framställs som en intellektuell men kallhjärtad tyrann i boken. (Männen i familjen framställs generellt som ganska otrevliga och förtryckande typer.) Han menar att det varit lätt att räkna ut att det är hans familj det handlar om, då han är en välkänd och mäktig bokhandlare i Afghanistan. Han gav därför ut en egen bok ”Det var en gång en bokhandlare i Kabul”, som jag inte läst. Men enligt Sveriges Radio är den lite av en dåres försvarstal, en ganska finesslös historia om några norska troll (!) som får agera täckmantel för Shah Muhammad Rais, som bokhandlaren egentligen heter, försvar mot anklagelserna.

När Åsne i ett kapitel skriver ”Sultan chockas av Mansurs fientlighet. Han tittar på den harmsne, storvuxne tonåringen och blir nästan rädd.” undrar man om Sultan, den stadige patriarken, verkligen har berättat att han blivit rädd för sin son? Ett annat tveksamt fall är i avsnittet om snickaren som beskylls för att vara tjuv: ”Hemma hos Jalaluddin är det ingen som kan sova. Barnen ligger på golvet och gråter tyst. Det senaste dygnet har varit det värsta de någonsin upplevt: att se sin snälla pappa bli slagen av farfar och kallas tjuv.” Man kan undra om snickaren Jalaluddins utblottade familj verkligen bjöd hem Åsne mitt i den kaotiska situation och konflikt med familjen Khan som de var i just då. Om de inte gjorde det anser jag att hennes beskrivningar alldeles för detaljerade för att berättas i efterhand. Jag misstänker precis som kritikerna att detaljer lagts till i efterhand.

Jag anser att det behöver finnas en hög halt av sanning i en bok som utger sig för att vara dokumentär. Åsne menar att hon har skrivit i en litterär form, men det ger inte en journalist utrymme för att lägga till fiktiva händelser. (Det vet vi ju inte om Åsne har gjort, men rent hypotetiskt). Vare sig boken är etiskt korrekt eller inte, jag tycker att "Bokhandlaren i Kabul" är en läsvärd och viktig bok som ger inblick i en kultur som är väldigt långt bort från den svenska, både fysiskt och mentalt. Jag tvivlar inte på Åsnes iakttagelser av det afghanska samhället i stort. Men man ska nog läsa boken med det kritiska ögat öppet, utifall att historien om familjen faktiskt är en gnutta mer fiktion än journalistik.

Lycklig, men med klister i hjärnan

Jag är väldigt okreativ, och har varit det hela hösten. Det börjar kännas lite panikartat, det är ju det här året, det sista, som man ska spruta ur sig idéer och bygga upp sin portfolio. Men nej. Det är som om det sitter en liten klump med ihoptorkat lim i huvudet, precis vid den lilla kanal där de fantastiska idéerna ska rinna ner till handen. Jag sitter och tittar på andras fantastiska arbeten och blir ännu mer låst. Kolla in den här snygga, smarta affischen för en spelning med Wilco till exempel, gjord av Mikey Burton.

Kanske är det den där omtalade, omöjliga kombinationen av lycka och kreativitet. (De bästa konstnärerna och artisterna brukar ju ha sitt trassliga liv och må pyton privat...) För jag är verkligen lycklig nu och det känns som om mitt liv går åt rätt håll. Min nya sötnos Bulten som är en busig fransk bulldogg har verkligen gjort susen för det annars så tunga hösthumöret. Den bokade tvåveckorsresan till Indien tillsammans med två kompisar+min fina karl under de mest solfattiga veckorna gör att allt dessutom känns extra bra.

Angående resan så blir det några dagar i stimmiga Bombay (eller Mumbai som det heter nuförtiden), där vi ska roa oss med att shoppa, kanske besöka något museum, åka ut till tempel- och apön Elephanta Island och sedan bara uppleva staden på kaféer och i rickshor (indiska moppetaxis). Sedan bär det av till Goa där vi stannar tills det är dags att åka hemåt igen. Vi funderade på att försöka hinna upp till Taj Mahal också, som ligger nära New Delhi, eftersom de jag åker med inte varit där förut. Jag har besökt Taj Mahal en gång tidigare, och det är en helt fantastisk byggnad så jag gärna skulle se den igen. Men vi insåg efter lite research att de grovt räknat 150 milen tar alldeles för lång tid med tåg, och är på tok för dyrt eller krångligt med flyg. Så det blir att slappa på stränderna istället. Inte fy och skam heller.

Nu ska jag plugga lite, jag läser Bokhandlaren i Kabul inför en uppgift i journalistikkursen. En inte allt för betungande uppgift eftersom jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Sådana skoluppgifter gillar jag, förena nytta med nöje!

Blogginlägg B: Den nya offentligheten

I det här inlägget kommer jag att diskutera kring den svåra etiska gränsdragningen som medier måste göra; vad är etiskt försvarbart att publicera? Man talar i de etiska regler som medierna ställt upp för sig själva, kallade ”Spelregler för press, radio och TV”, om att vara rädd om människors personliga integritet och restriktiv med namnpubliceringar. Men landets redaktioner tolkar dessa spelregler på väldigt olika sätt, och det blir tydligt i vissa känsliga och uppmärksammade brottsfall.

Ett sådant fall var mordet på en 26-årig homosexuell Malmöbo 2008, och det diskuterades i SR:s program Medierna den 31 januari i år. I programmet jämförs hur olika redaktioner hanterade det faktum att de två gripna pojkarna, 15 och 17 år, hade starka religiösa åsikter. 17-åringen drev en blogg om moralfrågor och islam, och det diskuterades tidigt på internet om att hatbrott kunde ligga bakom mordet. Tidningarna ställde sig väldigt olika till dessa uppgifter. Aftonbladet beskrivs som den tidning som ”berättade allt” medan Sydsvenskan var motpolen.

I mediernas spelregler står skrivet:
”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Var det då relevant att publicera dessa uppgifter om pojkarnas trosuppfattning? Jag tycker att det är en väldigt svår fråga. Men jag tror inte, som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, att man behöver berätta om det som spekuleras kring för att undvika att skapa opinion. Han menar att ”en ny offentlighet” gör att man pressas att berätta mer än tidigare, då uppgifterna redan florerar på olika internetsajter.

Men jag anser att man inte ska blanda ihop forum och bloggar med den professionella journalistiken. För även om du inte kan läsa ”allt” i tidningen, så kan du förvänta dig att det finns belägg för uppgifterna som publiceras. Nu menar jag inte att vartenda ord som står i tidningarna är sant, långt ifrån. Men de seriösa nyhetsmedierna har ett ansvar och en trovärdighet att leva upp till. Många mediehus är förmodligen rädda för att bli ”gammelmedier” och springas om av de nya vägarna som nyheter förmedlas på. Men jag tror att medierna tjänar på att inte släppa på sina spelregler allt för lättvindligt. För om de tidigare nyhetsdrakarna har samma trovärdighet som ett internetforum, varför ska då människor köpa nyheter när man kan få uppgifterna gratis?

Kalla mig gärna mossig mediamormor, men detta är ett av de få tillfällen då jag är konservativ. Jag vill ha en oberoende, trovärdig journalistik och jag är beredd att betala för den. Jag behöver inte Aftonbladets spekulationer och jag behöver inte veta vem som ”kanske” är skyldig till ett brott.

På tal om det, jag läste en debattartikel av medieforskaren Stig Hadelius. Han menar att en ökad namnpublicering av misstänkta brottslingar kan hindra framtida brott, och att nya vittnen eventuellt kan dyka upp om man skriver ut den misstänktes namn. Han nämner USA som någon sorts förebild. Hu, säger jag bara!

Medierna ska inte göra polisens jobb, medierna ska istället granska att polisen gör sitt jobb. Hur ofta visar det sig inte att polisen i en utredning gripit fel person? Om medierna basunerar ut namnet på den gripne innan han är dömd, riskerar inte bara den personen att få sitt liv förstört, utan också hans anhöriga. Dessutom; vad händer om människor tar lagen i egna händer, och utmäter egna straff? Jag menar inte att vi ska gulla med grova brottslingar, men de är faktiskt inte brottslingar förrän de är dömda. Så det så.

Eller tycker du att jag har fel? Övertyga mig i så fall!

Blogginlägg A: Hur nyheter väljs ut

Vad gör en händelse till en nyhet? Eller med andra ord; hur väljer man vad läsarna ska få ta del av i kvällens nyhetssändningar eller morgondagens tidning? Urvalet är gigantiskt; stora och små händelser som skett under dagen eller i ett längre tidsperspektiv, i vitt skilda delar av världen.

Det är ingen lätt fråga att svara på. I en universitetskurs jag läst tidigare användes nyhetsvärderingskriterierna i boken ”Göra tidning” av Andersson-Ek. Kriterierna för att bedöma hur ”bra” en nyhet är, är bland annat;
• om nyheten berör många
• om den hänt i tidningens spridningsområde
• om den har en personvinkel
Punkterna i boken har hjälpt mig när jag arbetat som redigerare och telegramredaktör på en dagstidning, och snabbt försökt bedöma vilka nyheter som är viktigast i en strid ström av händelser.
Men det är inte alltid så enkelt att bedöma en nyhets värde som Andersson-Ek visar. Han har försökt göra en lättfattad och grundläggande introduktion till ett komplext ämne, men det är många fler saker som spelar in när dagens nyhetspaket byggs ihop i nyhetsfabrikerna.

I dag, fredag, är en av de stora nyheterna att nya demonstrationer mot regimen har brutit ut i Iran. Under veckan har svensk media även rapporterat om att tjugotalet anställda vid företaget France Telecom i Frankrike har begått självmord sedan början av 2008. Flera av självmorden skedde på arbetsplatsen genom att till exempel hoppa genom fönster.
Bägge är utrikesnyheter och har flera inblandade, men det är ändå två ganska olika typer av nyheter. Journalisterna har sannolikt resonerat så att publiken borde intressera sig för utvecklingen i Iran eftersom det är en viktig nyhet, medan självmorden kan ha valts för att nyheten har ett stort publikintresse då det är en häpnadsväckande och ganska absurd nyhet. Det finns alltså två grundläggande synsätt när man väljer ut nyheter; ett där nyhetens vikt får avgöra och ett som bygger på antagen efterfrågan från läsarna, enligt studien ”Vid nyhetsdesken” av Bengt Johansson.

Vilka händelser som blir nyheter är inte bara en fråga om värdering, utan andra faktorer spelar också in, enligt Johansson. Demonstrationerna i Iran var en het potatis hela sommaren, och illustrerar väldigt bra en av de saker som Johansson tar upp, mediets format. Det var TT:s toppnyhet var och varannan dag när jag och kollegorna satt på redaktionen och försökte välja ut utrikesnyheter till morgondagens tidningar. De första dagarna när demonstrationerna började, fanns det stor tillgång på bilder hos bildbyråerna. Men sedan förbjöd Iran mer eller mindre utländska journalister att arbeta i landet, och kontrollerade vilka bilder som skickades ut till bildbyråerna. Då var det svårt att bildsätta artiklarna eftersom antalet bilder var mycket begränsat. Vi valde inte bort nyheten eftersom den ansågs vara väldigt viktig, men den påverkade flera gånger vilka andra nyheter som fick stort utrymme beroende på om det fanns bildmaterial till händelsen eller inte. Läsaren vill ha en intressant tidning, och det innefattar även bilder. Formen bestämde alltså till viss del vad innehållet blev.

Självmorden i Frankrike berör etiska frågor som kan vara avgörande när man bestämmer om något ska publiceras eller inte. I de etiska reglerna för press, radio och tv står ”Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt av hänsyn till anhöriga och… privatlivets helgd.” Händelserna hade med andra ord inte lika självklart blivit en nyhet om det inträffat i Sverige. Det är föga troligt att de drabbade familjerna ser eller läser svensk media. Eftersom det är exceptionellt många som tagit livet av sig under en kort period kanske det även hade blivit en nyhet om det inträffat i Sverige. Men enligt Världshälsoorganisationen har forskning visat att självmordsstatistiken går upp när media rapporterar om självmord, och därför är mediehusen restriktiva med att publicera sådana händelser.

Ja, nyhetsurval och nyhetsvärdering är komplicerat. Ofta gör journalister val på rutin och reflekterar inte över varför; det är kunskap som ”sitter i väggarna”, enligt Johanssons undersökning. Men jag kan i alla fall konstatera att det är viktigt att medvetet göra val för att ge publiken en bred mix av lättsamt och allvarligt, och för att ge en objektiv och mångfacetterad bild av världen runt oss. Eller vad tycker du?

Vardag var dag igen

Ja, så har hösten sakta börjat smyga sig på. Alla kursböcker som ska införskaffas, varma koftor rivs fram från det innersta hörnet av garderoben och kvällsmörkret kommer så mycket fortare. Men det är också lite trevligt; jag läser en jätterolig kurs i journalistik på distans, höstkängorna är införskaffade och en resa börjar försiktigt att planeras.

Jag kommer att publicera fem inlägg som rör olika ämnen i journalistikkursen här under terminen, men som säkert kan vara intressant inte bara för kurskamrater, utan för alla som är intresserade av medier och journalistik.

Resan som kanske, kanske blir av är tänkt att gå till Bombay och sedan via tåg till Goa i Indien. Jag har varit i Indien förut och det är soligt, billigt och fullt av spännande kultur. Så jag tror att en tripp dit över jul vore underbart för att råda bot på den svenska vintern. Jag längtar verkligen bort till närmsta strand när jag ser bilderna ovan från Chattai beach huts i orten Agonda. Det verkar vara ganska lyxiga bungalows, med backpackerögon i alla fall, men ack å skönt det vore att hänga på Agondas lugna strand under julhelgen och dricka lassi (indisk yoghurtdryck) och äta tandooriräkor. Nu ska jag snåla för att ha råd med resan: ni kommer bara se secondhand-fynd här i höst, jag lovar! ;)

Mitt soundtrack till hösten är för övrigt Magnolia Electric Co:s Josephine, som min söta sambo köpte hem efter att ha varit på deras spelning i Malmö. Jag fick stanna hemma eftersom jag jobbade, men nu kan jag i alla fall njuta av musiken på skiva.

You make me wish it was fall

Affischer måste vara en av de former av grafisk design där man får uttrycka sig mest och bäst. Affischer och skivomslag är i alla fall min största källa till inspiration. Fantastiska affischer som gör att man önskar att det var höst kan man hitta på Gigposters.com; sitta inne med en kopp te framför Photoshop och lyssna på dessa band som låter lika vackert och skitigt som postern skvallrar om. Gigposters.com har hur många snygga som helst, något för alla smaker. (Ni ser vilket min favoritfärg är just nu ;) Man kan även köpa dem och titta på ovanför sängen varje morgon, men de kostar en slant...

Det blir inte mycket bloggande eller sitta vid datorn alls under sommaren, jag försöker njuta av solen eller läsa (just nu Män som hatar kvinnor, lite Tony Parsons och Det andra könet, skön blandning; det finns något för varje sinnesstämning). Jag sitter ändå vid datorn nio timmar om dagen på jobbet, så försöker undvika musarmen. I morgon är jag ledig. Då hoppas jag på fint väder så jag kan åka båt med min fina karl, dricka öl på en klippa, grilla vid stugan och vara supersvensk. Tills det är dags att söndagsjobba.

Hoppas ni också har en skön sommar! Och vid vidare eftertanke...det kan få vara sommar ett tag till. Den är minst lika fin som stickade tröjor, konserter och brandgula löv. Och hösten brukar ju komma snabbare än man tror...

Bort från samma reagalgar som förra året

Nu är jag trött på alla skitdåliga reor hos har-dålig-kvalité-och-är-ett-år-sena-med-modet-men-finns-i-varenda-mellanstor-stad-butikskedjorna.

Såg Urban Outfitters rea på nätet och blev kär (se bilderna ovan) Kan jag få en SÅ snygg klänning för 200 spänn?! Nu planeras därför en win-or-lose-tripp till Stockholm så snart som möjligt för att roffa åt mig ett par godbitar inför hösten. Som den rea-addict jag är så är det nog bäst att jag åker själv, ingen orkar med mej då hihi. Tänkte även hinna med att besöka Cheap Monday, Topshop, Beyond retro och ytterligare nån secondhand-affär. Någon som har ett bra tips?

Men undrar när det ska hinnas, sweet days has passed by och snart är min minisemester slut: nu börjar jobbschemat på allvar. Jag ska göra tidning, göra tidning, göra tidning. Men lördagarna är alltid lediga för ett glas vin, lite sol och bad eller Photoshop-collage. Livet är härligt!

/Fashionistan

Grymma illustratörer

...till och med några av mina absoluta favoriter, finns på svenska agenturen Nu Agency. De har knutit till sig en mix av modern illustration med ändå ofta med retrokänsla, hög teknisk finish blandat med charmiga fotocollage. Verkligen värt ett klick, jag fick nästan en överdos av inspiration. Här är några av favoriterna:

Team Hawaii har alltid en humoristisk ton i sina bilder med en halvt ofärdig finish, vilket jag älskar. De är antingen naiva eller lite vulgära och objektifierar kvinnan så mycket att humorn är omöjlig att missa. Underbart! De medverkade nyligen i H&M magazine med sitt koncept med djuransikten, men i en betydligt mer städad variant... (se länken)

Chrissie Abbott arbetar mycket med mönster och typografi, men blandar också gärna det med fotografi. Hon har arbetat för riktigt stora varumärken som Coca Cola, Harrods, Virgin och Urban Outfitters.

Jag blir helt grön av avund när jag tittar på illustrationerna...jag vill vara dem, NU!

Här ovan ser du just Team Hawaii och Chrissie Abbott, men också Rita Donnersmack(understa bilden). Henne får ni själva läsa om på sajten....

Ask me in Marseille

Här är några av de smycken jag jobbat med till min "nylansering", även om inte så mycket är klart kring den! Det blir nog att hobbydeklarera igen iallafall, blä vad dyrt det är att vara företagare! Jag är verkligen för skattefinansierad välfärd, men ska man inte få behålla lite själv iallafall...? Jag skulle behöva ta hutlösa priser för mina smycken för att få ihop till en brödlimpa ens. Nu när det är lågkonjuktur borde man ju främja nya företagare...eller?

Priser är inte satta på dessa oäkta juveler än, men hör av dej om du är intresserad. De är gjorda av både nya delar och vintage från Storbritannien.

Hej så länge!

Sommarlov betyder skönt häng, och smyckerier!

Ja, i dag lämnade jag in mina sista skoluppgifter för terminen. Såå skönt! Nu kan jag koncentrera mej på jobbet, vännerna & älskling, grillning och rött vin i parken. Och smyckestillverkning, för jag är så sugen på att börja designa igen!

Jag har beställt en del smyckesdelar i vintagestil som äntligen landat i Sverige. När jag surfade runt blev jag extremt inspirerad av amerikanska Tiny things are cute som säljer superkitschiga plasthängen. Miniläsk, campinglanternor, eller en stekpanna med flottigt bacon i miniformat kanske? Eller varför inte en bibel som man kan läsa igenom om man håller upp den i ljuset? Haha, humor. Men jag ligger lågt med att beställa dessa plastguldklimpar tills vidare. Det kanske inte är så många som delar min fascination, och då sitter jag helt plötsligt här med 100 plastskridskor...
Jag ska börja göra några smycken nu i veckan av de superfina saker jag köpt in. Så de första dyker upp här snart!

Dagens bloggtips är Lady Desidia. Jag förstår inte alls något egentligen, inte heller vad alla hennes projekt är, eftersom min spanska är usel. Men hon gör några helt fantastiska illustrerade figurer, som verkar bli bland annat smycken, tyg o så...? Om någon är grym på spanska får ni gärna förklara för mig!

Adios!

Bloggar och feminism en onsdagskväll

På tal om kläder och mode, jag håller på med en skoluppgift i retorik. Jag har valt att titta på modebloggar, och vad jag kommit fram till om själva retoriken är väl inte jättehett att prata om. Men det jag kan säga är att man generellt blir lite äcklad, av sig själv och andra, när man fördjupar sig det minsta i ämnet. Vilka stereotypa kvinnobilder unga tjejer bygger upp åt sig själva. "Jag vet att mina lår ser tjocka ut i profil, men jag jobbar på det" är ett citat från ett inlägg av en pinnsmal, snygg tjej i 16-årsåldern. Till och med jag, 24 år gammal och hyfsat tillfreds med mig själv, känner att jag blir påverkad och vill ut och uppdatera min garderob, banta och fixa ett glammigare liv om jag kollar runt i modets cyberspace. Vilken säker kvinna va?

Men det är inte konstigt egentligen. För det går åt fel håll, feminismen har fått en rejäl törn av de stora modebloggerskorna som satt standarden för vad modebloggen är. Det är så mycket närmare och mer pressande när vanliga tjejer verkar ha ett så underbart liv; de hinner med allt, de är alltid snyggt klädda (till och med när de ska sova) och de har sååå många roliga vänner och fester att gå på, i sina dyra genomtänkta outfits. Det är lättare att skratta bort en medieprofil eller kändis som vill framstå som perfekt, det luktar PR lång väg. Men girl next door? Nej.

Det är ju bara inse, ingen har det ju så, och det borde inte vara så svårt att fatta. Men när vi bygger upp falska bilder av oss själva och lever i kulissen av ett glamoröst bloggliv eller avundas andras, då börjar det bli farligt. Vi tjejer har alltid jämfört oss med varandra. Men nu kan man ha en ”kompisrelation” med alla de snyggaste, perfekta tjejerna på nätet utan att se att de också är vanliga om man umgås med dem ett tag. Det är lättare att censurera sig själv i sitt bloggliv än i det riktiga. Jag klandrar ingen personligen, det är den samlade modebloggvärlden som är skruvad.

Förresten, om ni precis som jag gillar mode egentligen, men vill läsa om det från någon med en härlig självinsikt och en feministisk tanke också kan jag rekommendera Hanna Fridéns blogg.

Nu ska jag äta flottiga rostade mackor och fisa i soffan.

God natt från kvinnan på www-barrikaderna

Akvareller & arraksbollar & akademi

Ja, jag har något att skylla på för att det var klanderligt länge sedan senaste inlägget. Jag har nytt jobb på sidan om skolan, ett alldeles underbart jobb där jag får kombinera nyheter, textkreativitet och InDesign, som har tagit upp mycket tid och tanke de senaste två veckorna. Sen har jag såsat runt en hel del också, ska inte förnekas... det är därför jag har så mycket kvar i skolan innan det blir sommarlov på måndag. Öl och Greys Anatomy har liksom vägt tyngre än skriva akademiskt ordbajs. Men jag har även hunnit med lite vettigt:

Jag tror det var förra lördagen, det var jag och några glas vin och de sedan länge bortglömda akvarelltuberna. Jag tejpade, kluttade färg, droppade vatten, den svarta färgen flöt in i den beige blandningen men det gjorde inget för det är akvarell: det går att göra om och göra rätt! Ååh vad kul det är, varför gör jag det så sällan? Resultatet kan ni se här ovan.

Sedan har jag hunnit med en loppisrunda också! Jag cyklade i halv storm ut till Hela människan, några kilometer men kändes milalångt, för att hitta en klänning. Det blev ingen, men fick lite belöning i form av arraksboll + saft av den snälla tanten i caféet, vårblommiga clipsörhängen och senapsgula halsband, himla ärtigt! (Scarfen på bilden är köpt på Myrorna tidigare).

Hej hopp så länge!

Musik och tajming: I'm in love

Tröttnade på teven och slog på P3. Och det är något med musik och tajming; det här 60-tals-folkmusiktemat fångade mig helt kvart över tio en måndagskväll; sömnig, halvliggande i fåtöljen. På dagtid hade jag nog inte tagit mig tid att lyssna, men det är helt underbart! Lyssna på den här låten, The First Girl I Loved, med Incredible String Band. Man hör tydliga referenser till nutida band som King Creosote, och de har benämningen skotskt, psykedeliskt folkmusikband på LastFM, haha! Jag är lite kär, måste nog försöka hitta plattan så fort det är låning den 25:e. Kolla in den här videon med Donovan också. Hej Belle & Sebastian!

Berlin, Berlin!

Sitter och tittar på CSI men varför ska det alltid vara så...kletigt och slafsigt? Och krimteknikerna är sååå smarta, de känner till varenda litet skumt ämne på jordens yta. Nej, det funkar som timekiller men förstår inte riktigt hypen kring programmet?

Var i Berlin med skolan hela förrförra veckan, och jag blev positivt överraskad! Jag var illa påläst och förväntade mig mest en grå betongig stad med en technotomte eller övervintrad DDR:are här och där. Men det var mycket grönare, snyggare och mer kreativt än jag kunnat hoppas! Arkitekturen är vågad, man har tagit ut svängarna i gamla Östberlin med glas, betong och räta vinklar. Massa graffiti och street art som färgklickar på byggnader och väggar. Berlin är en stad som inte skäms för att den är ruffig, och den försöker liksom inte sminka sig för sina besökare, det gillar jag. Den sjuder av kreativitet och djärva idéer och bjuder sina gäster och bofasta på många schyssta caféer och områden att ströva runt i och bli sådär härligt inspirerad till konst, fotografi, arkitektur, historiekurser..ja, allt möjligt! Vi gick till exempel in bakom ett gammalt plank i Fredrichhain med en liten hemlig ingång, och vad fann vi? En gigantisk klätterborg, mathak, streetart som fått helt fria spelrum, en skejthall och en kille som spelade ståbas på en kaj för..ingen alls. Det kändes som när man var liten och upptäckte "hemliga" ställen i skogen eller ett gammalt övergivet hus. Men här var det fullt med människor. Kan vi inte fixa en sån frizon i Industrilandskapet också, jag vill jag vill!?