Blogginlägg B: Den nya offentligheten

I det här inlägget kommer jag att diskutera kring den svåra etiska gränsdragningen som medier måste göra; vad är etiskt försvarbart att publicera? Man talar i de etiska regler som medierna ställt upp för sig själva, kallade ”Spelregler för press, radio och TV”, om att vara rädd om människors personliga integritet och restriktiv med namnpubliceringar. Men landets redaktioner tolkar dessa spelregler på väldigt olika sätt, och det blir tydligt i vissa känsliga och uppmärksammade brottsfall.

Ett sådant fall var mordet på en 26-årig homosexuell Malmöbo 2008, och det diskuterades i SR:s program Medierna den 31 januari i år. I programmet jämförs hur olika redaktioner hanterade det faktum att de två gripna pojkarna, 15 och 17 år, hade starka religiösa åsikter. 17-åringen drev en blogg om moralfrågor och islam, och det diskuterades tidigt på internet om att hatbrott kunde ligga bakom mordet. Tidningarna ställde sig väldigt olika till dessa uppgifter. Aftonbladet beskrivs som den tidning som ”berättade allt” medan Sydsvenskan var motpolen.

I mediernas spelregler står skrivet:
”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.”

Var det då relevant att publicera dessa uppgifter om pojkarnas trosuppfattning? Jag tycker att det är en väldigt svår fråga. Men jag tror inte, som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, att man behöver berätta om det som spekuleras kring för att undvika att skapa opinion. Han menar att ”en ny offentlighet” gör att man pressas att berätta mer än tidigare, då uppgifterna redan florerar på olika internetsajter.

Men jag anser att man inte ska blanda ihop forum och bloggar med den professionella journalistiken. För även om du inte kan läsa ”allt” i tidningen, så kan du förvänta dig att det finns belägg för uppgifterna som publiceras. Nu menar jag inte att vartenda ord som står i tidningarna är sant, långt ifrån. Men de seriösa nyhetsmedierna har ett ansvar och en trovärdighet att leva upp till. Många mediehus är förmodligen rädda för att bli ”gammelmedier” och springas om av de nya vägarna som nyheter förmedlas på. Men jag tror att medierna tjänar på att inte släppa på sina spelregler allt för lättvindligt. För om de tidigare nyhetsdrakarna har samma trovärdighet som ett internetforum, varför ska då människor köpa nyheter när man kan få uppgifterna gratis?

Kalla mig gärna mossig mediamormor, men detta är ett av de få tillfällen då jag är konservativ. Jag vill ha en oberoende, trovärdig journalistik och jag är beredd att betala för den. Jag behöver inte Aftonbladets spekulationer och jag behöver inte veta vem som ”kanske” är skyldig till ett brott.

På tal om det, jag läste en debattartikel av medieforskaren Stig Hadelius. Han menar att en ökad namnpublicering av misstänkta brottslingar kan hindra framtida brott, och att nya vittnen eventuellt kan dyka upp om man skriver ut den misstänktes namn. Han nämner USA som någon sorts förebild. Hu, säger jag bara!

Medierna ska inte göra polisens jobb, medierna ska istället granska att polisen gör sitt jobb. Hur ofta visar det sig inte att polisen i en utredning gripit fel person? Om medierna basunerar ut namnet på den gripne innan han är dömd, riskerar inte bara den personen att få sitt liv förstört, utan också hans anhöriga. Dessutom; vad händer om människor tar lagen i egna händer, och utmäter egna straff? Jag menar inte att vi ska gulla med grova brottslingar, men de är faktiskt inte brottslingar förrän de är dömda. Så det så.

Eller tycker du att jag har fel? Övertyga mig i så fall!