Dagens inspiration

Så var det måndag igen. Det är så grått som bara november kan vara, och studiemotivationen är inte på topp. Jag bestämde mig därför för att liva upp kvällen med två glas Ecologica-rött (den orangea, den bästa sorten!) och Cesar Millan, ni vet han som kan tala med hundar. Jag fick ett och annat tips, ny och oerfaren hundägare som jag är. Men det är ju ett väldigt amerikanskt program, vilket också har varit temat för kvällen. För efter att Cesar sagt godnatt hittade jag av en slump helt fantastiska, superamerikanska och kitschiga familjefoton från Awkward Family Photos. Där fanns även en mer nytagen bild där en hel familj sitter med varsitt gevär i handen och ler sådär som bara yankees kan, föräldrarna på varsin motorcykel och barnen i det klorofyllgröna gräset. Men jag kände att det var lite too much utanför det trevliga retro-temat haha, så om ni vill se den får ni kolla in länken.

Nu ska jag gå och försöka knyta mig, men har vänt på dygnet lite grann efter att ha jobbat natt på tidningen i helgen. Igår var det stressigt, jag höll på att få ett litet magsår över att hinna skicka alla tidningssidor i tid... Det uppstod ett läge då man måste värdera om en nyhet är tillräckligt stor för att börja ändra notiserna (jag gjorde nio stycken utrikessidor till olika tidningar, så blir lite jobb). Jag trodde att orkanen Ida som drog in över El Salvador och tog många liv igår skulle bli en stornyhet på morgonen. Så jag bestämde mig för att uppdatera notisen, trots att jag var under tidspress. Men ack nej, orkanen nämndes knappt på Nyhetsmorgon imorse. Det är konstigt det där. Minst 90 personer dör där borta, ändå blir det bara en liten nyhet här. Nyhetsvärdering som sagt, en konst att lära sig.

Godnatt allesammans.

Blogginlägg C: Bokhandlaren i Kabul

Det här inlägget kommer att handla om när journalistiken och dess krav på sanning krockar med romanen som förväntas underhålla och vara en bra berättelse. Var går gränsen för vad som är journalistik och vad som är litterärt/fiktion? Jag kan tillägga att jag inte menar underhålla i form av enbart skratt, utan även orättvisor och gråt. För den bok jag tänkt diskutera består till merparten av de två sistnämnda:

Den norska journalisten Åsne Seierstads bästsäljare ”Bokhandlaren i Kabul” blev en enorm succé när den kom ut i affärerna under hösten 2002. I centrum står en afghansk familj, och mycket av fokuset läggs på förtrycket mot kvinnorna i familjen och i samhället. Men det var inte bara hurrarop när boken landade på hyllorna, den stötte på patrull hos många läsare, journalister och bland vissa muslimer. Bokens uppbyggnad och sanningshalt diskuterades flitigt i kulturvärlden, och man menade att Åsne gett en orättvis och onyanserad bild av den afghanska bokhandlaren och hans familj. Hon levde i familjens hus i Kabul tillsammans med bokhandlaren och hans fruar, barn och släktingar under våren 2001, strax efter att talibanregimen fallit. Åsne menar att hon upplevt de flesta händelserna själv under tiden hon följt familjen, men skriver även i bokens förord att vissa saker berättats för henne i efterhand. Det är här problematiken finns: hur vet vi hur mycket och vad Åsne själv varit med om? Vad har berättats för henne av andra (vilket lika väl kan vara lögn eller halvsanning)?

Jag tycker att det är en mycket bra bok, den är lätt att läsa och ligger mycket nära romanen. Men att den är så detaljerad och litterär gör att man frågar sig; hur mycket av det som karaktärerna sagt eller tänkt har spetsats till i efterhand för att ge en större läsupplevelse? Bokhandlaren, som Åsne anonymiserat genom att kalla Sultan Khan, har blivit mycket upprörd över att han framställs som en intellektuell men kallhjärtad tyrann i boken. (Männen i familjen framställs generellt som ganska otrevliga och förtryckande typer.) Han menar att det varit lätt att räkna ut att det är hans familj det handlar om, då han är en välkänd och mäktig bokhandlare i Afghanistan. Han gav därför ut en egen bok ”Det var en gång en bokhandlare i Kabul”, som jag inte läst. Men enligt Sveriges Radio är den lite av en dåres försvarstal, en ganska finesslös historia om några norska troll (!) som får agera täckmantel för Shah Muhammad Rais, som bokhandlaren egentligen heter, försvar mot anklagelserna.

När Åsne i ett kapitel skriver ”Sultan chockas av Mansurs fientlighet. Han tittar på den harmsne, storvuxne tonåringen och blir nästan rädd.” undrar man om Sultan, den stadige patriarken, verkligen har berättat att han blivit rädd för sin son? Ett annat tveksamt fall är i avsnittet om snickaren som beskylls för att vara tjuv: ”Hemma hos Jalaluddin är det ingen som kan sova. Barnen ligger på golvet och gråter tyst. Det senaste dygnet har varit det värsta de någonsin upplevt: att se sin snälla pappa bli slagen av farfar och kallas tjuv.” Man kan undra om snickaren Jalaluddins utblottade familj verkligen bjöd hem Åsne mitt i den kaotiska situation och konflikt med familjen Khan som de var i just då. Om de inte gjorde det anser jag att hennes beskrivningar alldeles för detaljerade för att berättas i efterhand. Jag misstänker precis som kritikerna att detaljer lagts till i efterhand.

Jag anser att det behöver finnas en hög halt av sanning i en bok som utger sig för att vara dokumentär. Åsne menar att hon har skrivit i en litterär form, men det ger inte en journalist utrymme för att lägga till fiktiva händelser. (Det vet vi ju inte om Åsne har gjort, men rent hypotetiskt). Vare sig boken är etiskt korrekt eller inte, jag tycker att "Bokhandlaren i Kabul" är en läsvärd och viktig bok som ger inblick i en kultur som är väldigt långt bort från den svenska, både fysiskt och mentalt. Jag tvivlar inte på Åsnes iakttagelser av det afghanska samhället i stort. Men man ska nog läsa boken med det kritiska ögat öppet, utifall att historien om familjen faktiskt är en gnutta mer fiktion än journalistik.

Lycklig, men med klister i hjärnan

Jag är väldigt okreativ, och har varit det hela hösten. Det börjar kännas lite panikartat, det är ju det här året, det sista, som man ska spruta ur sig idéer och bygga upp sin portfolio. Men nej. Det är som om det sitter en liten klump med ihoptorkat lim i huvudet, precis vid den lilla kanal där de fantastiska idéerna ska rinna ner till handen. Jag sitter och tittar på andras fantastiska arbeten och blir ännu mer låst. Kolla in den här snygga, smarta affischen för en spelning med Wilco till exempel, gjord av Mikey Burton.

Kanske är det den där omtalade, omöjliga kombinationen av lycka och kreativitet. (De bästa konstnärerna och artisterna brukar ju ha sitt trassliga liv och må pyton privat...) För jag är verkligen lycklig nu och det känns som om mitt liv går åt rätt håll. Min nya sötnos Bulten som är en busig fransk bulldogg har verkligen gjort susen för det annars så tunga hösthumöret. Den bokade tvåveckorsresan till Indien tillsammans med två kompisar+min fina karl under de mest solfattiga veckorna gör att allt dessutom känns extra bra.

Angående resan så blir det några dagar i stimmiga Bombay (eller Mumbai som det heter nuförtiden), där vi ska roa oss med att shoppa, kanske besöka något museum, åka ut till tempel- och apön Elephanta Island och sedan bara uppleva staden på kaféer och i rickshor (indiska moppetaxis). Sedan bär det av till Goa där vi stannar tills det är dags att åka hemåt igen. Vi funderade på att försöka hinna upp till Taj Mahal också, som ligger nära New Delhi, eftersom de jag åker med inte varit där förut. Jag har besökt Taj Mahal en gång tidigare, och det är en helt fantastisk byggnad så jag gärna skulle se den igen. Men vi insåg efter lite research att de grovt räknat 150 milen tar alldeles för lång tid med tåg, och är på tok för dyrt eller krångligt med flyg. Så det blir att slappa på stränderna istället. Inte fy och skam heller.

Nu ska jag plugga lite, jag läser Bokhandlaren i Kabul inför en uppgift i journalistikkursen. En inte allt för betungande uppgift eftersom jag har velat läsa den länge, men det har inte blivit av. Sådana skoluppgifter gillar jag, förena nytta med nöje!