Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik är ett begrepp som innebär att media tar parti och ensidigt rapporterar om en händelse eller ett fenomen. Det är ett omdiskuterat ämne inom journalistiken som sätter ett frågetecken efter en av journalistens främsta stöttepelare: objektiviteten.

Ett vanligt exempel på kampanjjournalistik är i samband med asylärenden, där media tar parti för den eller de personer som ska utvisas. Ett färskt, för mig lokalt, exempel är TV4 Nyheterna Öst som i flera inslag berättat om en familj från Finspång där maken ska utvisas till Egypten. Familjen riskerar att splittras eftersom kvinnan ursprungligen är från Vitryssland och barnen är födda i Sverige.

Gemensamt för inslagen om familjen är att den ena parten, familjen och de som stödjer dem, får komma till tals i mycket större utsträckning än motparten, Migrationsverket. Det anspelas mycket på känslor och flera av sonens klasskamrater berättar i det senaste inslaget hur mycket de saknar Salem som är hemma sedan hans pappa gripits av polis och skickats till hemlandet.

Jag blev själv rörd när jag såg inslagen och jag känner verkligen med familjen. Men vid vidare eftertanke kan man fundera på hur bra det är att nyhetsjournalistiken i allt större utsträckning blir subjektiv? Jag tror att det är ett grepp från redaktionernas sida för att fånga de allt mer svårcharmade läsarna som idag har en växande uppsjö av nyhetskällor att välja mellan. Det handlar ofta, precis som i det här fallet, om att anspela på läsarnas empati och barns oskuldfullhet.

Det är positivt för en nästan desperat familj att människor får vetskap om deras situation, och det kan leda till att fler ifrågasätter Migrationsverkets dom. Men frågan är om de seriösa redaktionerna skjuter sig själva i foten genom att gå allt mer mot kvällstidningarnas manér? Om kampanjjournalistiken blir allt mer frekvent kanske de även ofrivilligt går i kvällsblaskornas fotspår vad gäller trovärdighet.

Jag tycker förvisso att det är bra att journalister har möjlighet att vid enstaka tillfälle tänja på objektiviteten. Till exempel till förmån för en god sak, som uppropet för Dawit Isaak som genomfördes gemensamt i en rad svenska tidningar nyligen. Men då gäller det att medierna är medveten om konsekvenserna som handlandet för med sig och den genomslagskraft de faktiskt har. Det finns alltid två sidor av en historia, och journalisterna har i nio fall av tio inte resurser att gräva i minsta lilla hål för att få helheten: kanske missar man viktiga pusselbitar i sin ensidighet och kanske gör man läsarna och även den omskrivne en björntjänst.

Dawit Isaak-kampanjen har kritiserats för att sätta bromsklossar för diplomaterna och deras arbete i Eritrea. Jag förutsätter också att om Dawit Isaak blir fri och återvänder till Sverige så behöver han inte längre arbeta som städare. För visst borde någon av nyhetsdrakarna som skanderat högst om den fängslade journalisten anställa honom? Som journalist alltså, inte för att tömma papperskorgar.